mawawia

jag slår portkoden, öppnar den tunga dörren och går in. en man följer efter mig. jag vänder mig om och studerar denne. han har stora mjukisbyxor och håliga kängor. en tjock fleecetröja i alla dess färger som ser ut att ha sett sina bättre dagar (om den ens haft några). håret är stripigt och otvättat och skägget har vuxit en bra bit. hans ögon är tomma när han med nedböjt huvud vandrar efter mig in genom porten.

jag: ursäkta, kan du koden in hit?
han mumlar något till svar.
jag: vad sa du?
han: ja, jag bor här.
han slänger armen i en rörelse uppåt.
jag: men kan du säga koden in isåfall?
han: jag ska bara...
jag: vad ska du?
han: jag ska bara stanna här ett litet tag.
han pekar bort mot gången.
jag: tyvärr kan jag inte låta dig gå in här.
han går bort mot elementet och lägger händerna därpå.
han: tack, tack, jag ska snart gå.
jag: asså, nej tyvärr... du måste gå nu.
han: men jag ska bara värma mig i fem minuter.
jag: stadsmissionen ligger här borta. du kan värma dig där istället.
han: jag vet. jag blev precis utslängd därifrån.
jag: jag är ledsen, men jag får inte släppa in någon här som jag inte känner.
han: jaja...

han tar sina vantar och lunkar mot porten igen. han öppnar den och mumlar något som jag förmodligen inte vill höra.

jag hatar mig själv just nu.