beroende av beroenden
innan ikväll när jag låg på min spikmatta (hardcore, jag vet) och funderade (vilket man inte ska göra, jag vet), så kom jag att tänka på det här med beroende. är det så att vi människor inte kan leva utan ett beroende? att hur man än vrider och vänder på det, så är det alltid något som man måste ha? låt gå för fysiska beroenden, men är det inte ändå de psykiska som är värst? (är inte alla beroenden psykiska, maria?)
jag hatar att vara beroende av andra, men ändå så låter jag mig själv aldrig slippa undan. jag försöker tänka att jag inte behöver bry mig om någon annan för tillfället, liksom seize the moment nu när jag är singel, men vad är det med hjärnan som gör att den måste ha någon att tänka på? är det för att simulera en känsla av lycka? och hur äkta kan en sådan simulering vara, eller i varje fall kännas? tacka vet jag att man skapar sig andra beroenden därtill, som träning, mat och internet, annars hade mina vänner fått lida ihjäl.
och en sak till jag märkt. FAN VAD VÄRLDEN ÄR LITEN! barasånivet.
jag hatar att vara beroende av andra, men ändå så låter jag mig själv aldrig slippa undan. jag försöker tänka att jag inte behöver bry mig om någon annan för tillfället, liksom seize the moment nu när jag är singel, men vad är det med hjärnan som gör att den måste ha någon att tänka på? är det för att simulera en känsla av lycka? och hur äkta kan en sådan simulering vara, eller i varje fall kännas? tacka vet jag att man skapar sig andra beroenden därtill, som träning, mat och internet, annars hade mina vänner fått lida ihjäl.
och en sak till jag märkt. FAN VAD VÄRLDEN ÄR LITEN! barasånivet.
comments
trackback
