mawawia

familjen bolin är på handbollsmatch tidigt 90-tal. stoltheten lyser i föräldrarnas ögon då den ena sonen skyddar målet i ett av elitseriens bästa lag och den andra dundrar in skott efter skott från nio meter. lilla maria, 4 år, som vid detta laget är van åskådare och varit på flertalet matcher under sina ringa år, är mer upptagen av att titta på publiken runt omkring än att hålla koll på vad som händer nere på planen. dock varje gång det blir mål far hon upp, precis som alla andra, och tjoar och klappar i takt. första halvleken tar slut och det är paus. maria tittar längtansfullt ner på alla barnen som springer ut på planen och leker och försöker göra mål på de under speltid bänkade målvakterna. hon tänker att en dag, en dag ska även hon våga sig ner dit (inte vet ho då att det ska dröja fler år innan hennes korta handbollskarriär slås i spillror).

andra halvlek börjar. allting går som på räls. hemmalaget leder med fem bollar och spelar riktigt bra. hallen kokar. det är en viktig match. musiken som spelas efter varje mål är av det vanliga slaget. eye of the tiger och we will rock you går varmast. alla sjunger med. mitt när ena sonen placerat ett skott mellan benen på motståndarens målvakt, flyger lilla maria upp och applåderar. hon vänder sig sedan om till sin lyckligt leende pappa, som genast märker en förvirring i hennes små ögon. publiken sätter sig ner när domaren blåst av för torkning av golvet och det blir med ens lika tyst så att en knappnål hade hörts falla till marken. just då utbrister lilla maria högt och tydligt inför alla:

MEN PAPPA, ÄR DET FOTBOLL, HANDBOLL ELLER BASKET?